Rumänien är ett av årets teman på Bokmässan. Men hur mår den rumänska litteraturen i dag? Kritikern Sinziana Ravini gav sig ut på spaning bland älsklingsförfattare, dissidenter och Mircea Cartarescus metafysiska labyrinter.
Var kommer du ifrån, brukar folk ibland fråga mig. När jag säger Göteborg får jag nästan alltid följdfrågan. ”Nej, jag menar inte så. Var kommer du ifrån ursprungligen?” Jag har alltid känt ett visst obehag inför frågan, för det finns inget värre än att naglas fast vid sitt kulturella ursprung. ”Från Rumänien”, brukar jag då säga och titta ner i marken. Man behöver ju inte läsa Lars Noréns Rumäner för att veta hur de är.
Jag kom till Sverige 1987. Rumänien förknippades vid denna tid med diktatur, aids och herrelösa hundar. Nu förknippas landet mest med korruption, fattigdom och statslösa romer. Med risk för generaliseringar, så har Rumänien alltid setts som ett problemland, ett tiggarland, ett land som inte kan ta hand om sig själv och sina egna.
