Levanten” är ett lika egensinnigt, som berättarmustigt äventyr på vers av den rumänske författare Mircea Cărtărescu. Kulturskribenten Martin Lagerholm har läst verket från 1990, när det nu kommer på svenska.
Det var i Herrens år 1989. Människorna hade fått höra talas om krig och om uppror men de lät sig inte skrämmas, ty allt detta måste hända. Det var som på Noas tid: alla drack och åt, tog sig kvinnor och tog sig män som de hade gjort sedan den väldige jägaren Nimrods dagar, och som de hoppades att deras barn och deras barns barn skulle göra i århundraden och årtusenden framöver.”
Jag kommer att tänka på denna inledning till rumänen Mircea Cărtărescus avslutande del av sin omtumlande „Orbitór-trilogi (Höger vinge)” under läsningen av hans nu på svenska tillgängliga „Levanten” (1990). Och inte bara för att författarens fixering vid historierna och språket i Gamla testamentet, liksom hans förmåga att med postmodernistiskt gyckel placera en arkaisk stil i en modern kontext, är ett framträdande drag här som där. Utan framför allt för att citatet ovan hänvisar till en tid – Berlinmurens fall, den östeuropeiska kommunismens kollaps och Ceaușescus-diktaturens sammanbrott – då Cărtărescu satt och skrev „Levanten”.
Mircea Cărtărescu, född 1956 i Bukarest, där han också bor, är en av de författare som ofta nämns i Nobelprisspekulationerna
Vid ett tillfälle i den boken bryter han in i fiktionen och skriver i typografiskt uppställda versaler: ”Jag, Mircea Cărtărescu, skrev Levanten vid trettioett års ålder i ett svårt skede av mitt liv när jag hade mist tron på poesin (som dittills hade varit mitt allt), och i den verklighet som var min och med det öde som var mitt här i världen beslöt jag att hänge mig åt en illusion.”
Ett i sanning förbryllande fiktionsbrott! Mist tron på poesin?
mai mult / mer :
http://www.ystadsallehanda.se/kultur-noje/mircea-cartarescu-levanten/
