"Jag var beredd på att få se mycket elände, men blev ändå chockad av den brutala fattigdom vi mötte."
För en dryg vecka sedan vaknade jag i ett rum i en liten rumänsk by. Tuppar gol, hundar skällde, en hästdragen vagn passerade på grusvägen. Solen steg över slättlandskapet och över den morgonsömniga byn låg en tunn rök från vedspisar där människor lagade sin frukost.
Familjen som vi bodde hos bjöd på bröd, getost och tomater till frukost. Vi satt på gården utanför huset och pratade så gott språkförbistringen tillät, medan hönsen kacklade i hönsgården och hästen frustade under det lilla taket som var hans stall.
Idylliskt, javisst. Vår värdfamilj tillhörde dem som hade det ganska bra i byn, men det var inte dem vi var där för att träffa.
Jag och några kollegor från Corren var i södra Rumänien för att göra en fördjupad artikelserie om tiggarna på våra svenska gator. Vi ville träffa dem i deras hem, se hur de lever, förstå varför de reser till Sverige. Vi gjorde resan tillsammans med Rickard Klerfors, chef på hjälporganisationen Hjärta till Hjärta, som har bott och arbetat med bistånd i Rumänien i 11 år.
Många tiggare är mammor och pappor
