Man ska inte tro att Rumänien är en avlägsen och obetydlig kulturprovins. Många av de stora konstnärerna på flera fält under 1900-talet – Tzara, Brancusi, Ionesco, Cioran – var rumäner i exil. Med sitt romanska språk i ryggsäcken var det naturligt för många att etablera sig i Frankrike.
Ett absurdistiskt drag tycks vara starkt i den rumänska traditionen – det brukar bli så i diktaturer. Det slår igenom också hos en prosaist som Mircea Cartarescu. Däremot är de tre samtida poeter jag läst knappast renläriga surrealister. Deras absurdism är mer jordnära och mindre doktrinär än så. De pendlar mellan myt och vardag. Tre poesiböcker kan naturligtvis inte ge en bild av ett lands litterära klimat. De blir små luckor in mot ett kollektivt medvetande där mycket ligger i skugga.
Absurda rumäner som pendlar mellan myt och vardag
