Att ta orden och drunkna dem i havet
Nichita Stanescu är en av Rumänien mest betydande poeter. Calle Flognman recenserar det senaste verket på svenska.
När vi talar om 1900-talspoesi kommer förr eller senare Gunnar Ekelöf på tal, med sin säregna röst och gåtfulla, samtidigt in- och utvända blick. Går vi utanför vårt lands gränser kommer han mer sällan på tal. Andra språk har sina giganter och det blir fort svårt att hålla reda på alla poeter som setts som storheter i varsina länder. Som i Rumänien, vem känner där till Ekelöf? Och hur många svenskar känner till rumänen Nicolae Stănescu? När nobelpriset skulle utdelas 1980 fanns just denne Stănescu med på kortlistan om fem möjliga pristagare. Den då 47 år unge rumänen missade priset som istället till greken Elitis. Tre år senare gick Stănescu bort.
Vem var han då? Född 1933 i Ploiesti, fadern en berömd tävlingscyklist och modern före detta rysk adel. Uppvuxen under andra världskrigets fasor levde han och skrev i ett Rumänien som totalt dominerades av den nationellt präglade kommunismen och alla dess absurda yttringar. Han gav ut flera hyllade samlingar och tilläts resa utomlands, något som nog kan ses som ett informellt godkännande från det rådande röda styret. I svensk översättning har han tidigare utgivits med två volymer på sjuttiotalet. Därefter var det tyst ända till denna samling, Ljusets böjning, som kom för några år sedan. Titeln hämtas från Einsteins teori om hur ljuset böjs av massors gravitation på sin väg genom universum, en tanke som tilltalade Stănescu som inte drog sig för att göra poesi av både vetenskap och andlighet, om än med kritisk blick och med tvära kast mellan det bestämda och det obestämda.
Jag kan inte äga någonting.
Allt som jag är och som inte är jag själv
blir klocka mellan jag själv och jag själv.
Jag kan inte äga mer än det som alla äger,
det som alla
var och en
skulle kunna äga –
stjärnorna när de blir jag själv,
träden när de är jag själv, stenarna
när de är jag själv; resten
är urverket i ett ur.
mai mult la : http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/20137-litteratur-nichita-stanescu-ljusets-bojning
